Den dagen då folk slutar att peka och och ropa falang här i byn och trakterna runt omkring då kommer jag att bli orolig. Antagligen så har jag krympt en halvmeter i längd och blivit pepparkaksbrun eller så har byborna förlorat sin tal och syn förmåga.
Jag gör iallafall mitt bästa för att lära mig av livet här nere. Fast det är med vissa svårigheter eftersom man alltid blir särbehandlad när det kommer till vem som skall bestämma vad det blir för mat och vem som får mat först. Jag har försökt att få dem att inte särbehandla mig allt för mycket. Jag brukar ge mig på dem arbeten som finns om jag ser att någon inte orkar jobba mer så försöker jag ta över.
Jag har även försökt att lära mig att skriva thai. Men det är lättare sagt än gjort.
Jag blev riktigt imponerad av en bekant som jag träffade förra året i September. Han kommer ifrån Nya Zeeland. När vi träffades så kunde han sämre thailändska än mig och verkade ganska korkad när det gällde inlärning av nya språk. Nu ungefär 1,5 år senare så pratar han flytande thailändska och kan även skriva och läsa thailändska.
Jag håller på och försöker lära mig iallfall.Jag kommer aldrig att bli fullärd i både thai och kulturen däromkring.
Inlägg
3 kommentarer: